Hon och jag
Igår natt blev jag berusad kär i Olivier Sitruk, fransk skådespelare. Jhonny Depp kan gå och leka pirat så länge. Torra perioder väntar och Oliver ska hjälpa mig undertiden...
(Här är han i Coco Chanel filmen)
(Ggrrrrr...)
Och nu blir det söndagsläsning för dem som orkar läsa lite och inte bara bläddra snabbt förbi. Följande är en berättelse som jag fick i läxa att skriva. Hela berättelsen är klar nu. Den beskriver visa känslor som jag någon gång upplevde. Visa detaljer är ändrade, men känslan är detsamma. Idag är inte igår, så jag hoppas att ingen blir upprörd av att läsa den. Jag vill bara dela med mig med "då", trots allt den har tagit mig till "nu".
Hon och jag
Hon och jag satt på ett cafe, hon drack sitt kaffe och rökte en malboro lights medans jag drack te. Jag visste varför hon hade tagit mig dit, jag visste vad hon ville säga och jag visste också att det var något jag inte ville höra. Hon var nervös och försökte dölja det, men en ciggaret avlöste den andra och det betydde bara en sak. Jag kommer ihåg vad jag tänkte under den långa tysnaden. Jag önskade att hon kunde ta min hand, gråta och visa hur ledsen hon är. Men hon lät inte känslorna komma fram, hon ville inte visa sin svaghet för att göra mig stark. Jag förstår allt detta nu, men då kände jag mig oönskad, oälskad och ensam. Till slut tog hon ett djup andetgag , vände sin blick ifrån mig och sa dom orden jag aldrig kommer glömma. Hon sa att hon skulle lämna mig. Hon påpekade att det var upp till mig om det skulle bli någon av mig. Att jag hade många hinder framför mig - jag kunde inte språket, hade inga vänner och skulle bo med människor som praktiskt sätt var främmlingar för mig.
Smärtan var som en vas kniv rakt in i mitt barnhjärta. Jag ville gråta, skrika, kasta mig på golvet och säga en massa fula ord. Men jag visste att inget av det skulle hjälpa, jag kunde inte förändra det som var på väg att ske, så jag teg. Den kvällen jag grät, kvällen därpå också och många kvällar efter det. Jag grät inte för att jag var rädd för den nya världen. Jag visste att det var bara en utmanning och om jag ville så skulle det bli en spännade resa med nya upptäckter, jag grät för att jag ville inte åka på den resan utan den personen som betyder mest för mig, min mor.
Några dagar efter landade mitt plan efter två långa timmar i Stockholm Arlanda. Där stod jag, tolv år gammal, ensam och helt chokerad. Är det ens samma planet, undrade jag för mig själv. Luften kändes annorlunda, människorna såg ut annrolunda, inte alls lika dom människorna i min hembyn. Kanske var det kläderna eller deras konstiga ansiktsuttryck. Alla verkade ha så bråttom. Alla verkade så ensama eller var det bara jag som var ensam? Jag kommer ihåg att jag visste säkert bara en sak, det skulle inte bli så lätt som jag hade föreställt mig, speciellt nu när hon var flera mil bort ifrån mig.
Efter ha hämtat ut min enda väska och äntligen hittat vägen ut , möttes jag av min far och hans nya familj. Jag mindes alla dom från senaste besöket några år sedan. Men allt var annorlunda nu. Det här var ingen besök, utan jag skulle bli en del av deras liv nu – permanent. Det var iallafall vad alla trodde i den stunden.
Första dagarna var lugna. Alla var försående över min förlust och rädsla inför det nya. Och dessutom var det bara min far som kunde mitt språk och han var aldrig hemma. Så det fanns inte så mycket att säga till dem andra i familjen. Trista månader gick sakta förbi. I tystandes tortyr gjorde jag allt för att snabbt lära mig språket. Nyckel till den låsta dörren, för att bara jag visste hur mycket jag ville ut! Vuxna bråkade om sina löjliga oenigheter och ibland det gällde mig, ibland inte. Barnen var svartsjuka på den nya familjemedlemen och det var helt normalt reaktion, det förstår jag nu. Men då tänkte jag...
”Hur orkar dom bry sig om alla dessa bagattaller, ser dom inte att jag dör inuti!?” – det var min sista tanke innan jag packade ner min enda väska och äntligen kunde öppna dörren. 15 år gammal stod jag praktsikt sätt ensam igen, men inte alls lika rädd som förr trots allt jag hade lärt mig att bära henne med mig i mitt hjärta. Modigt knackade jag på nya dörrar. Lustigt nog var det bara främmlingar som öppnade sina hem för mig. Främmlingar som blev min vänner.
