Hellre en idiot...

Storlördag människor! Familjeträff,mobbning,vin och magen full! Igår var man på ett ställe under sin rang. Men det är i min rang att kunna ha kul vart som helst! Allt känns konstigt idag, vad händer?Känner mig som en bebis igen. Helt utanför min trygghetszon. Rädd igen? Nej inte så som förra gången. Men visst lite otäckt. Men inget får kännas som något jag inte vill. Följa hjärtat är alltid rätt oavsätt om det är fel! Det finns bara ett liv!

Hela dagen i sängen! Är inte livet härlig ibland. Fuck sista dagen i skolan, fuck att jag måste springa ärender! Idag har jag vilat ut. Jag ser inte ut som en människa, men jag känner mig som en iallafall. Teori delen är slut i skolan, tack för det! Mitt huvud håller på att explodera av all kunskap. "Genus" var den absolut roligaste delen av kursen. Helt sjukt hur vi tillskrivit kvinnor och män olika egenskaper och ser till att ingen råkar ta fel roll!  Ska män vara tävlingsinriktade, aggresiva, fysisk starka osv.? Och kvinnor omhändertagande, kässlomässiga, icke-rationella osv.? Säger vem fan?! Nästan alla! Sjukt, jag mår illa. Om en man är känslomässig, vad kallas han då för? Fjolla, va! På så sätt skyddar man gränser, man trycker ner dem som vill korssa gränserna. Och man rycker inte ner dem hur som helst, utan man använder ord nervärderande - ord som är kopplade till oss kvinnor! Fitta? Skulle det vara fel att vara en fitta? Så framöver när jag vill svära,säger jag - könsorgan! Jag garvar just nu, men det är faktiskt inget att garva åt.  

EN MAN SOM ÄR ENVIS = VILJESTARK

EN KVINNA SOM ÄR ENVIS = TJATIG

Juste...inte ens den här stämmer!

Onsdags nostalgi. Exakt sex år sedan gick farfar Tilio,känd som "tata" bort. Sorgen över hans bortgång har bleknat med tiden. Man har helt enkel accepterat att han är inte kvar. Men hans bild och minnen om honom försvinner aldrig. Han var inte den snyggaste, men absolut den stilligaste!150 lång. Mullig. Halv flintis utan en ända grå hårstrået var han själva charmet. Han gled runt på stan nästan alltid kläd i skjorta och slips,gnistrade med tänderna, lagade mat, drack rött vin och ägnade hela sitt liv åt det han trodde på, helt oviktigt vad det var. Det viktiga är att han kämpade för det. Inga "jag borde..." vid hans dödsbädd, så skönt att få äran att bli gammal och dessutom känna att man har gjort allt man har velat!

Här kommer en av hans absolut favorit låtar. Inte en chans att han skulle låta bli dansa till den!

Här är resultaten av ditt IQ-test

Din poäng: 4 av 11 möjliga
Ditt omdöme: Ditt pucko. Försök igen.

Här kommer en liten surprise!
Dina svar avslöjar även din framtid:

Din framtid: Håll dig inomhus, annars...

Fest abstinensen fortsätter...
Klockan är bara tolv!Det är lördag ju!Tänk vad jag skulle göra nu!Längar till nästa helg!Jag vill ha sprit!Jag vill dansa!Jag vill fucka ur!Jag vill,jag vill,jag vill!

Frihet utan ansvar

För inte så länge sedan fick jag kontakt med mina gamla klasskamrater i Ryssland. Jag gick i sexan, då jag var tvungen att flytta till Sverige. Sedan dess har jag inte haft kontakt med någon av dem, tills jag fick tips om en hemsida ”odnaklassniki” (klasskamrater). Snabbt började många av dem höra av sig och jag fick två återkommande frågor ställda. Vad jag jobbar med? Och om jag har familj?

Jag ställde samma frågor tillbaka och till min förvåning fick jag nästan alltid samma svar.  Dem flesta hade utbildat sig till ekonomer och ingenjörer och nästan alla hade bildat familj. 24 år gamla och redan hunnit så mycket. Jag skämdes lite att besvara deras frågor. Jag menar jag har varken bildat en egen familj eller skaffat någon högre utbildning. Trots att jag upptäckte väldigt tidigt att det finns tusen möjligheter här i Sverige.

 Utbildningen är gratis, vilket det inte är i Ryssland. Dem får verkligen kämpa för att komma in på universitet och det kostar oftast mer än vad de har råd med. Och skulle det vara lättare att hitta en man/fru i Ryssland än här. Svaret är definitivt ja. Inte för att det finns bättre män/kvinnor, utan deras tidiga lyckade utbildningar gör så att de känner sig mer redo att skaffa familj i unga år. Däremot i Sverige många blir förbluffade av så många möjligheter. Och samma gamla historia är igång igen.    

 Man kan skaffar ett jobb direkt efter gymnasium. Man börjar tjäna pengar och planer på fortsatta studier skjuts fram. Efter några år inser man att pengar inte allt och att man vill helst inte ha ett slitjobb livet ut. Det är då man är tillbaka vid skolbänken och kommer på att det är kanske dags att skaffa familj, vilket kan vara väldigt svårt under studietiden. Så man skjuter väll upp det också. Eller…

Kan det gå omvända ordningen. Man skaffar familj innan utbildningen och sedan skjuter fram karriären, trots allt det är aldrig försent att börja studera igen. I Sverige i alla fall.

 Men vad hände med mina klasskamrater!? Hur kunde de vara så effektiva under dessa år? Svaret är ganska självklar – de har haft begränsat med möjligheter. Oftast finns det bara än väg att ta om man vill ha bröd på bordet. Studera. Har man inte en utbildning, finns det inget jobb heller.

 För att ta ett exempel. Man måste vara ekonom för att jobba på en tidningskiosk. Varför så höga krav. Enkelt. Det finns alldeles för lite arbetsplatser, samtidigt som det finns väldigt många invandrare från Kaukas länder som är ständigt på jakt efter jobb. Den högst utbildade sökanden får jobbet.

Det tragiska är att dem tjänar mindre än sopgubbar här i Sverige. Dem har sällan råd att resa utomlands en gång om året, som dem flesta av oss har, oavsett vad vi sysslar med. Är det rättvis? Nej, men det så det är.

 Dem sparar värdefull tid och nu kan de njuta av att ha en familj, jobb, men med mycket mer har de inte råd med. Och många av oss har slösat massa tid, när vi har kunnat vara färdiga med mycket och njuta av det som mina klasskamrater inte kan. Trots att de har fått kämpa. Vi kan nästan skylla på alla valmöjligheter. Nästan. Valmöjligheter begränsar aldrig. Dem som känner sig träffade har nog begränsat sig själva. Frihet kommer med ansvar och det har vi skjutit på att ta.

Att vara utan dator är som att leva utan lungor. Jag får ingen luft, kan inte andas! Överdriver?Lite, men lätt är det inte. Sitter och skriver från 7-eleven - inte så glamuröst va? Inga bilder går att ladda upp, inte heller musik, men åtminstone kan jag få ut alla mina mörka och underbara känslor. För att som alla har märkt så är jag full av känslor och dom måste ut! Nu! Det klämmer i bröstkorgen, känns konstigt att om en stund är jag hemma i ett tomt hem. Men hoppas på att kunna använda min ensamhet till något konstruktiv. Ensamhet kan vara läskig för många, trots allt det är då man har inget val och måste umgås med sig själv. Negativa tankar är oftast redo för ett snack, men dom ska besegras. Jag vill ha en våg av ro och det ska jag få. Jag hoppas inte på elefantsteg, utan blir glad att ens kunna ta myrsteg. Inga genvägar heller.

En komplimang från helgen har snurrat i mitt huvud hela dagen:

"Jag har träffat många ryssar, men du är den tråkigaste någonsin"

Svar till det: att jag är osocial kan bero på att jag har inte lust att prata JUST med dig, din ÅSNA! Tråkig kan du vara själv som har inget bättre för dig än att stötta på tjejer som inte vill ha med dig att göra. Killar ni måste sluta tro på tomten...

ETT "NEJ" ÄR OFTAST ETT "NEJ", SLUTA LURA ER SJÄLVA OCH TRO ATT DET ÄR "JA"

Igår natt blev jag berusad kär i Olivier Sitruk, fransk skådespelare. Jhonny Depp kan gå och leka pirat så länge. Torra perioder väntar och Oliver ska hjälpa mig undertiden...


(Här är han i Coco Chanel filmen)


(Ggrrrrr...)

Och nu blir det söndagsläsning för dem som orkar läsa lite och inte bara bläddra snabbt förbi. Följande är en berättelse som jag fick i läxa att skriva. Hela berättelsen är klar nu. Den beskriver visa känslor som jag någon gång upplevde. Visa detaljer är ändrade, men känslan är detsamma. Idag är inte igår, så jag hoppas att ingen blir upprörd av att läsa den. Jag vill bara dela med mig med "då", trots allt den har tagit mig till "nu".

Hon och jag

Hon och jag satt på ett  cafe, hon drack sitt kaffe och rökte en malboro lights medans jag drack te. Jag visste varför hon hade tagit mig dit, jag visste vad hon ville säga och jag visste också att det var något jag inte ville höra. Hon var nervös och försökte dölja det, men en ciggaret avlöste den andra och det betydde bara en sak. Jag kommer ihåg vad jag tänkte under den långa tysnaden. Jag önskade att hon kunde ta min hand, gråta och visa hur ledsen hon är. Men hon lät inte känslorna komma fram, hon ville inte visa sin svaghet för att göra mig stark. Jag förstår allt detta nu, men då kände jag mig oönskad, oälskad och ensam. Till slut tog hon ett djup andetgag , vände sin blick ifrån mig och sa dom orden jag aldrig kommer glömma. Hon sa att hon skulle lämna mig. Hon påpekade att det var upp till mig om det skulle bli någon av mig. Att jag hade många hinder  framför mig - jag kunde inte språket, hade inga vänner och skulle bo med människor som praktiskt sätt var främmlingar för mig.

Smärtan var som en vas kniv rakt in i mitt barnhjärta. Jag ville gråta, skrika, kasta mig på golvet och säga en massa fula ord. Men jag visste att inget av det skulle hjälpa, jag kunde inte förändra det som var på väg att ske, så jag teg. Den kvällen jag grät, kvällen därpå också och många kvällar efter det. Jag grät inte för att jag var rädd för den nya världen. Jag visste att det var bara en utmanning och om jag ville så skulle det bli en spännade resa med nya upptäckter, jag grät för att jag ville inte åka på den resan utan den personen som betyder  mest för mig, min mor.

Några dagar efter landade mitt plan efter två långa timmar i Stockholm Arlanda. Där stod jag, tolv år gammal, ensam och helt chokerad. Är det ens samma planet, undrade jag för mig själv. Luften kändes annorlunda, människorna såg ut annrolunda, inte alls lika dom människorna i min hembyn. Kanske var det kläderna eller deras konstiga ansiktsuttryck. Alla verkade ha så bråttom. Alla verkade så ensama eller var det bara jag som var ensam? Jag kommer ihåg att jag visste säkert bara en sak, det skulle inte bli så lätt som jag hade föreställt mig, speciellt nu när hon var flera mil bort ifrån mig.

Efter ha hämtat ut min enda väska och äntligen hittat vägen ut , möttes jag av min far och hans nya familj. Jag mindes alla dom från senaste besöket några år sedan. Men allt var annorlunda nu. Det här var ingen besök, utan jag skulle bli en del av deras liv nu – permanent. Det var iallafall vad alla trodde i den stunden.               

Första dagarna var lugna. Alla var försående över min förlust och rädsla inför det nya. Och dessutom  var det bara min far som kunde mitt språk och han var aldrig hemma. Så det fanns inte så mycket att säga till dem andra i familjen. Trista månader gick sakta förbi. I tystandes tortyr gjorde jag allt för att snabbt lära mig språket. Nyckel till den låsta dörren, för att bara jag visste hur mycket jag ville ut! Vuxna bråkade om sina löjliga oenigheter och ibland det gällde mig, ibland inte. Barnen var svartsjuka på den nya familjemedlemen och det var helt normalt reaktion, det förstår jag nu. Men då tänkte jag...

 ”Hur orkar dom bry sig om alla dessa bagattaller, ser dom inte att jag dör inuti!?” –  det var min sista tanke innan jag packade ner min enda väska och äntligen kunde öppna dörren. 15 år gammal stod jag praktsikt sätt ensam igen, men inte alls lika rädd som förr trots allt jag hade  lärt mig att bära henne med mig i mitt hjärta. Modigt knackade jag på nya dörrar. Lustigt nog var det bara främmlingar som öppnade sina hem för mig. Främmlingar som blev min vänner.

Somna fyra på morgonen, vakna fyra på eftermiddag. Lyx?Nej,fett deprimerande. Som vanligt - två filmer är hyrda, take away och nötter väntar. Är det skönt att få softa och vila ut eller håller det på att bli rutin? Det visas sig imorgon, då jag är ledig igen...
Hur somhelst läste en bok inatt, en bok till alla människor som funderar på döden ibland eller som i mitt fall rädda för den, jag skulle kunna sammanfatta boken med en mening:

"Döden är som uppehållet mellan två andetag" - Deepak Chopra (Livet efter döden)

Det blir min nästa tattoo, I promise!

                                                            YAMA

(Är snubben jag är rädd för. Yama the God of Death,i Hinduismen)

Har fortfarande ångest över dom senaste blockouts. Men va fan då, jag vet bara en sak - när jag sitter på en rullstol och blir matad av en bitter vårdbiträde. Jag kommer tänka "fan va livet suger som gammal, men det var härligt kul att fucka ur som ung!" . Men man blir lite orolig när man läser om minnesluckor...

En ännu allvarligare typ av minnesluckor är en "blackout" som ofta kan uppträda hos de som druckit under lång tid. En blackout innebär att man helt saknar minnen under en tidsperiod upp till fyrtioåtta timmar. Alla typer av minnesluckor är tydliga varningssignaler på en riskfylld överkonsumtion av alkohol.

Jag vågar inte läsa vidare, utan söker efter positva effekter...

För kvinnor har man märkt en ökad halt av könshormonet testosteron när de dricker alkohol, vilket ökar sexlusten. Alkohol kan också ge en känsla av upprymdhet och i små mängder skapa en upphetsning som kan stimulerar sexualdriften för både män och kvinnor.

Okej vi kanske ska satsa på mindre alkoholintag!

Men ändå!!!!!!!!

Uppe tidigt - inte riktigt av frivilja, men måste fånga dagen. Helgen kommer att vara en fest som tar aldrig slut. Kattkostymen är klar ingför söndagen (öron bara)då kvällen ska avslutas på Patricas halloween party. Personalfest - äntligen, folk har personalfest varje månad i restaurangbranchen, till och med varje dag efter jobbet. Men på Caliente är det bara helgon som jobbar, Sant Caliente fan. Iallafall jag har planerat hela söndagen och det klart det blir lyckad, bara alla gör som jag säger!

Nu är det dags att åka till bönderna i Alby, äta äntligen hemlagad mat, fixa mig till max och förfesta lite inför kvällens konserg. Tre saker inför helgen...

Förväntningar: Det ska bli kul
Att tänka på: Plånboken
Att tänka på extra: Alkoholintag

Gammal låt, men jag kommer verkligen igång till den!

Jag och min blogg fyllde nyligen sex månader tillsammans, vi firade det inte stort, ett halv år är ingen big deal. Men lite flashback har vi haft...

Första inlägget:

För dom som inte känner mig, heter jag Maria - en gammal själ i en ung kropp, känns det som ibland.
Jag kommer inte skriva så mycket om mig själv eller  mina dagar, för så intressant är inte min vardag. Bloggen kommer  mest fokusera på Er mina vänner och främlingmar, kanske som en rolig uppslagsbok! Förutom alla stavfel kommer ni att hitta alla möjliga tips,  som jag vill gärna dela med mig - helt gratis!!!
Och ifall ni unrar varför just "hellre en idiot"?Kan jag avslöja att det är sammanfattningen på min livsfilosofi , vilken jag kommer inte att ta upp just nu! Låt oss komma närmare först.

Jag känner att jag måste korrigera biten där jag skriver att det ska handla om Er.

"Bloggen kommer handla om mig, mig, mig och kanske några till som bidrar till min spännade vardag!"

Men idag känner jag för några tips. Min dramasyster praktiserar på Myrorna precis vid S:t Eriskplan (Tomtebogatan). Det kommer kosta mig skjortan, hon ringer hela tiden och upplyser mig om nya plagg.

Så skriver hon i sin blogg:
"Second hand betyder inte loppor idioter, utan unika plagg till ett bra pris. Många kläder är inte ens använda och dessutom räddar vi jorden på flera olika sätt"

Så gå till Myrorna och nästa vecka fyller myrorna 100 år (på Tomtebogata)! Leta upp den här tjejen och hon kan visa Er fina kläder...

Och från och med nu ska jag visa upp stolt alla mina inköp från myrorna här på bloggen!

Jag brukar inte berätta om mina drömmar, oftast drömmer jag om att jag serverar på Caliente, riktigt ambisöst av mig att jobba efter jobbet. Men gårdagens dröm har jag inte kunnat komma över på hela dagen. Ja mina vänner jag drömde om att jag hade trekant, med Heidi Klum och hennes man Seal (Lydia gumman ditt fel kanske, såg ett inlägg med deras bild på din blogg!). Tänker inte fördjupa mig i detaljer, men det kändes rätt sjukt att vakna. Och nej killar, jag och hon hånglade inte!

               3  in 1 something - det som hänt hänt, bara det inte händer igen, fy fan!

(han såg fett glad ut då också, äckel)

Vad gör man en fredag kväll om man inte ute och röjer på stan? Då sitter man och lyssnar på en skön låt om och om igen och gör läxor. Fick uppgift att skriva en berättelse på två sidor. Min blev endast halv sida lång, får ser hur det går!?Jag menar läraren sa själv "inga ord i onödan" och jag känner att jag har fått mitt sagt...

Här kommer den absolut bästa låten från Gipsy Kings, om man inte förstår orden - det gör inget, musiken är minst lika mäktig!



Och självfallet vill jag dela med Er min berättelse!

Hon och jag

Det var en vinter dag,  för snart tolv år sedan. Jag minns den dagen som idag. Hon och jag satt på ett  cafe, hon drack sitt kaffe och rökte en malboro lights medans jag drack te. Jag visste varför hon hade tagit mig dit, jag visste vad hon ville säga och jag visste också att det var något jag inte ville höra. Hon var nervös och försökte dölja det, men en ciggaret avlöste den andra och det betydde bara en sak. Jag kommer ihåg vad jag tänkte under den långa tysnaden. Jag önskade att hon kunde ta min hand, gråta och visa hur ledsen hon var. Men hon lät inte känslorna komma fram, hon ville inte visa sin svaghet för att göra mig stark. Jag förstår allt detta nu, men då kände jag mig oönskad, oälskad och ensam. Till slut tog hon ett djup andetag , vände sin blick ifrån mig och sa dom orden jag aldrig kommer glömma. Hon sa att hon skulle lämna mig. Hon påpekade att det var upp till mig om det skulle bli någon av mig. Att jag hade många hinder  framför mig - jag kunde inte språket, hade inga vänner och skulle bo med människor som praktiskt sätt var främmlingar för mig.

Smärtan var som en vas kniv rakt in i hjärtat. Jag ville gråta, skrika, kasta mig på golvet och säga massa fula ord. Men jag visste att inget av det skulle hjälpa, jag kunde inte förändra det som var på väg att ske, så jag teg. Den kvällen jag grät, kvällen därpå också och många kvällar efter det. Jag grät inte för att jag var rädd för den nya världen. Jag visste att det var bara en utmanning och om jag ville så skulle det bli en spännade resa med nya upptäckter, jag grät för att jag ville inte åka på denna resan utan den personen som betyder  mest för mig, min mor.

Direkt till dag 11. Gårdagen var knappt en dag som jag vill minnas. Sova, drägla, ligga är nyckelorden. Idag är många känslor är igång...

Arg - för att det räcker med att man är borta en dag från jobbet och dom omplanerar personalfesten, kryssning? på en söndag? Är dom helt fucking sjuka, vad fan ska jag göra på en skabbig båt! Räcknar timmar för att kunna gå förbi jobbet och skälla ut dom smartass. Känner mig som en kontrollfreak och det är bra tecken, det betyder att jag håller på att bli frisk.

Orolig - idag min moster ska operera bort ena bröstet i cancern. Och alla som har inte köpt Rosa bandet ännu, det dags - istället för att köpa den sista drincken, som man inte borde.Man vet aldrig när det drabbar ens släktning eller värre.   

Igår var det dag 1 för min syster Camila som Calientes nya stjärnan - som om det skulle vara något att sträva efter. Men om du ska göra något varje dag, åtta timmar om dagen av ditt liv, ett ända liv du har,oavsätt vilket skitjobb det är nu är, gör du bästa du kan ifrån dig. Gör det ärligt och bra! Gör inte som jag då (fastna på ett sånt jobb i tre år) - men det ska vi snart ändra på!

Camila var först nervös - då fick hon ta en klunck av min lugnande naturmedicin...

"Shit hon är duktig ju!" - sa jag till en kollega

"Men hallå!Som hon har något val,hon är din syster - hon får inte vara dålig!"

(Jag vet inte riktigt vad personen menade, men jag tar det som en komplimang iallafall)

MMMmmm...så trevligt var det! Hon fick uppleva ganska mycket igår. En olyckshändelse, en otrevlig gäst, brännskador och m.m.

"Maria!Det går inte att prata med dig!" - fick jag höra igår. Kan det stämma? I så fall det finns två lösningar på problemet. Prata inte med mig eller lyssna bara.

UDDA TORSDAG...

En liten biosalong fylls sakta med olika ansikten, men alla har en sak gemensamt. Dom är fan 50+,minst och det finns inga invandrare. Filmen börjar, under dom kommande två timmar hör man:

 "Ohhhoo,ahhaa,ohhaaa va gulligt..."

Filmen tar slut, lamporna tänds och  jag sitter kvar en bra stund, tills Isabelish ropar:

"Men hallååå gumman filmen är slut!"

En svensk version av amerikansk "Ensam hemma". Hela filmen händer det knappt någonting och ändå verkade dom flesta tycka att det var ytterst spännande. Jag trivs i  Sverige, men fan är det det som väntar? Jag menar det är skilland på fridfullt och fucking boring.
Det klart filmen hade sina fördelar: flickan var väldigt söt  och det var en bra film om man har för händelserik liv.

Vi gick över gatan och hamnade på GoldenHits, det verkade som alla som såg filmen hade efterfest där, alltså 50+ och för att avsluta dagen rätt blev det besök på gaybar i Gamla stan, skön stämninng,men väldigt frustrenande!